Om boken: 2012 / History is multivariate. Man kan alltid föreställa sig vad som skulle ha hänt om Nikolaus II inte hade abdikerat, eller inte hade skjutit in en arbetardemonstration i centrala huvudstaden i januari 1905. Det kommer att finnas flera alternativ, för från varje händelse som ägde rum eller inte ägde rum, uppstår inte en möjlighet, utan flera på en gång. Samtidigt är historien enradig. Det som hände har redan hänt, det som hände är oåterkalleligt och oåterkalleligt. I själva verket är kombinationen av multivarians och irreversibilitet, multilinjäritet och enkelriktad det som gör historien så intressant. I det sista fallet är de mest intressanta de som förlorade i historien, men överlevde. Vasily Vitalievich Shulgin var en sådan förlorare, men en överlevande. Som ställföreträdare för alla fyra förrevolutionära Dumas, en rysk nationalist, under det antisemitiska Beilis-fallet, tog han parti för en falskt anklagad jude; deltagare i White Guard-rörelsen, emigrant, sovjetisk fånge, amnestierad av Chrusjtjov; en pensionär som levde tyst i staden Vladimir, som medverkade i två sovjetiska filmer, "Before the Judgment of History" och "Operation Trust", där han spelade sig själv, Shulgin i sina tillbakagångna år mindes hela sitt liv och Rostislav Krasyukov skrev flitigt ner dessa minnen. Alla som har läst Shulgins memoarer håller med om att Rostislav Krasyukov lyckades bevara Shulgins intonation. Hon känns igen. Vi känner igen honom själv, en förlorande politiker som inte alls tror att han har förlorat för alltid. Förlåten av den sovjetiska regimen, som agerar i propagandafilmer, är han övertygad om att han är smartare än sina segrare, som av en slump kommer att genomföra, och redan genomför, en nationalistisk stormaktspolitik. I allt som Shulgin sa till Krasyukov finns just detta ljusa, skrämmande och kanske uppmuntrande drag. Ingenting går någonsin helt förlorat, varken i politiken eller i historien. Ingen kan betraktas som en slutlig och oåterkallelig förlorare.